vovvar

Vakthundar

En önskan dök upp: ”Kan du skriva något om era vakthundar?”

Det är Myggan Kallfors som kommit med detta önskemål. Och här kommer därför en liten krönika i bloggform om våra hundar som sätter sig i respekt, till och med hos soldater:

I Laos har man som tradition att äta hundar. Nu äter vi inte hundar i Sverige, men vi äter andra konstiga livsmedel som kräftor, surströmming och rå fisk (sill).

Det började med två hundar som vi fick som en gåva.

Jag förklarade för alla i min omgivning när vi fick hundarna: ”De här ska vi inte äta!”

Som väl är har ingen varit så hungrig än att de blivit mat. Dock snodde någon en av våra valpar. Vi kallade den valpen Fallang, vilket betyder ungefär, utlänning med vitt skinn. Just för att den vovven hade samma färg på pälsen som mitt skinn.

Kommentaren senare var att någon ville ha Fallang för han var så snygg. Hur ska jag tolka det? Jag njöt i alla fall av orden. Ja, ja … Det finns olika smak.

Det knepiga är att hundar är ungefär lika smarta var än man kommer på jordens yta. Älskar godis, gillar att utvecklas och älskar att leka. Samt blir vansinnigt stolta när de ser att de lyckats.

Nu har våra juveler till byrackor lyckats få tre valpar. Två svarta och en lite ljusare.

Vi har märkt att när vi har lite djur med i matchen är det lättare för människor med postrelaterade bekymmer att slappna av. Det betyder en hel del när det kommer en liten nos och sniffar i all enkelhet när någon är lite spänd.

De två mörka hundarna har fått namn efter några av mina bästa vänner i Sverige.

Urban Thoms och Maths Holmberg. Faktiskt är det ganska kul att flickorna och alla andra går omkring och pratar med Urban och Maths här i Laos, även om de inte får samma intelligenta svar som deras namne ger i Sverige.

Här kommer en liten solskenshistoria mitt i allt som sker, där faktiskt hundarna blev lite av huvudrollsinnehavare i all sin enkelhet.

Det finns en pensionerad soldat som brukar komma till oss med jämna mellanrum. Nog märks det att han varit med om en del. Det knepiga är att vovvarna, särskilt Urban Thoms har en förmåga att känna vilken sinnesstämning soldaten befinner sig i.

Jag hade rensat en massa senor och vad vi i Sverige kallar skrapet på en del fläskbitar. Kokat dem i lite buljong. Sedan stod slamsorna på en bänk för att kallna, för att lite senare bli mat till våra hundar.

I samma veva kom våran ibland objudne soldat spankulerande. Urban Thoms ställde sig genast i givakt och skäller som en blivande vakthund ska. Genast börjar pappa och mamma hund att stämma in i med avsevärt mer respekt i käften. De ställer sig i position och vaktar slamsorna och oss mot denna oinbjudne gäst.

Vad händer? Soldaten sätter sig på marken en bit från hundarna och väntar tills de slutat skälla. Därefter går han med långsamma, mycket långsamma steg fram till skålen med slamsor som snart ska bli hundmat. Soldaten tittar bedjande på mig och frågar i blicken om han kan få den här maten.

Nu kunde jag inte säga att han inte skulle få lite mat. Jag svarade i stället: ”Låt mig ge dig några smörgåsar”. Så satte jag igång och rostade lite bröd i en stekpanna. La på lite pålägg på det nyrostade brödet. Men vad skådar mitt nordiska öga?

Soldaten frågar fortfarande om han kan få slamsorna som var avsedda för hundarna.

Vad säger man? Ska jag föra över min kultur på dem i Laos för att jag inte är van att äta slamsor.

Innan jag hinner svara har soldaten tagit vad han tycker, är de bästa bitarna. Ställer ner skålen med resten till hundarna. Soldaten brydde sig inte ett dugg om mina fina smörgåsar som jag tyckte såg riktigt fina ut.

Inget ska ju förfaras, jag åt upp dem själv.

Vad är lärdomen av denna lilla händelse?

  • Hundar är alltid hundar oavsett var de befinner sig
  • Hungern är bästa kryddan
  • Och oavsett var man kommer ifrån finns det alltid en liten jycke som snart växer upp till vakthund och ska till varje pris vakta det som tycks vara det egna.

Kan det vara så att det krävs lite träning på att vara generös och inte skälla vid minsta oförutsedd händelse?

Gud hjälp oss hjälpa även om det skulle finnas en byracka med i matchen.

Samuel & Touk

Om författaren

Samuel Olofsson

Samuel har arbetat i olika samhällssektorer i Sverige och även levt med fysisk ohälsa i olika tider. Idag drivs han av att på olika sätt hjälpa människor (framförallt unga) i Laos tillsammans med sin fru. De bor i en liten by en dryg timmes bilkörning från huvudstaden Vientiane. Samuel är fältarbetare i föreningen TOUK - för Livet!

Relaterade poster