Längtan till spirande hopp

På en bondgård 1862 föddes en liten grabb i Hardemo i Örebro län. Pappa Gustav och mamma Karolina bedrev jordbruk. Grabben växte upp och tänkte ta över gården efter sina förfäder. Därför gick han på lantbruksskola utanför Ulricehamn och gick dessutom vidareutbildning i Västmanland.

Men så blev grabben sjuk vid 16 års ålder och fick byta inriktning i livet. Den nya banan blev evangelist inom helgelseförbundet. Namnet på grabben är Emil Gustavsson … Han gav ut sångboken Hjärtesånger. Minst 260 sånger skrev han samt en mängd onumrerade texter och predikningar som kom ut under rubriken ”Evangelisten” i publikationen ”Herderösten”.

En av Emils mest kända valspråk löd; ”Den som har mycket att säga om sig själv har ännu inte mött Gud.” Det berättas om Emil att han vid ett tillfälle gjorde ett hembesök. Emil sa inte ett enda ord under hela besöket … Kommentaren var dock efter att Emil gått, ” … i dag kom Herren på besök.”

En av Emils kända sånger har en inledande vers som lyder så här:

Ett stilla barnahjärta
man får ej hur som helst.
Det går ej utan smärta
att så bli genomfrälst.
Det kostar tåreströmmar
förrän jag helgas så,
att alla mina drömmar
i Jesu anda gå.

Emils sånger utgick alltid från ett bibelord. Också denna vers.

Varför kommer jag att tänka på Emil Gustafson? I går kom det en man som precis som Emil dök upp utan att säga något. Knackade på dörrposten och klev in där jag satt och skrev. Jag sa Sabadee, (som man hälsar i Laos) men mannen bara log, tog fem kliv fram till mig. Han satte sig på golvet vid sidan av mig. Så la han sin vänstra han på mitt högra knä. Han böjer huvudet framåt och slöt ögonen. Jag förstod att mannen har börjat be. Den ljudlösa bönen med det öppna hjärtat började massera min själ. Jag hade slutat skriva i samma stund som mannen knackade på dörrposten.

Jag började andas lite djupare. Så plötsligt fylldes jag av en omsorgskänsla som inte gick att förklara. Efter ytterligare en stund blev rummet ljusare. Ja, så tyckte jag att det hände. Vi andades böner utan ljud tillsammans. Efter kanske 50 – 60 minuter tittar vi på varandra med tårfyllda ögon. Mannen reste sig. Säger med en mycket dov röst på engelska; ”Your contract is in heaven. It´s signed with the blood of the Atonement …” (Ditt kontrakt finns i himlen. Det är underskrivet med försoningens blod …)

Mannen gick stilla iväg. Jag satt kvar och lät himlen skölja min själ med mannens och mina tårar. Det var efter den stunden som jag kom att tänka på Emil Gustafson. Det syntes på mannen som la sin hand på mitt knä att det fanns smärta som inte bara var i kroppen. Den hade gått djupare. Senare fick jag reda på att mannen som kom hade suttit många år i fängelse för sin tro. Närheten som mannen bar med sig var mer än bara en personlig närvaro av en människa. Inbillade jag mig? Men hela omgivningen andades frid. Hundarna på gården skällde inte åt allt och alla. Hettan var inte lika tydlig. Ja, jag blev helt enkelt berörd både på insidan och utsidan av mannen utan ord. Så började jag att fundera. Hur i hela världen visste den mannen att han skulle komma till mig?

Eftersom tidsskillnaden mellan Laos och Sverige är sex timmar innebär det att ibland när jag säger god morgon på Messenger ska den personen som jag skickar meddelandet till precis ska gå och lägga sig. Så på min morgon och för den som fick meddelande sen kväll utspann sig en liten ordväxling. ”Visst är det märkligt att du kliver upp när jag ska sova”. Jag svarade; Ja, så kan det vara. Jag skrattade lätt och skrev;  ”Ja, god morgon och sov så gott …” Så svarar den jag chattade med. ”I dag hos dig, och i morgon för mig, ska du få din kallelse bekräftad.”

Så kom mannen. Utan ett enda ord. Knackar på dörrposten. Lägger handen på mitt knä. Ber. Reser sig och säger de där orden; ”Your contract is in heaven. It´s signed with the blood of the Atonement …”

Så hände det. Jag fick min kallelse bekräftad. Så sände Gud en man som visste vad frälsning, uthållighet, överlåtelse och smärta var. Så föddes en längtan, som sakta övergick i ett spirande hopp.

Oavsett vilken tid det är. Covid – tid, juletid, längtans tid eller förnöjsamhetens tid, så är Gud intresserad av oss. Vill omsluta oss och visa sin maktbalans. Låt oss vara villiga att bli medarbetare till Gud.

Jag börjar förstå att det är viktigt att vi gör det där som vi upplever i hjärtat. Både dem som vi möter och vi själva behöver frukten av handlingen som är född av Gud. Ibland handlar det inte om att vi ska ha något att säga. För det mesta handlar det om att vi ska bära med oss himlen och finnas till en stund.

Om författaren

Samuel Olofsson

Samuel har arbetat i olika samhällssektorer i Sverige och även levt med fysisk ohälsa i olika tider. Idag drivs han av att på olika sätt hjälpa människor (framförallt unga) i Laos tillsammans med sin fru. De bor i en liten by en dryg timmes bilkörning från huvudstaden Vientiane. Samuel är fältarbetare i föreningen TOUK - för Livet!

One thought on “Längtan till spirande hopp

Comments are closed.

Relaterade poster